Världen har öppnat sitt hjärta av ljus i den tidiga morgonen. Träd ut, mitt hjärta, att möta den med din kärlek.
Rabindranath Tagore
Den gemensamma drivkraften bakom människors miljöengagemang är ofta "en bred och djup kärlek till livet, en vördnad och respekt för livet i dess mångfald och skönhet"(1). Biologen Edward O Weston har lanserat teorin att människan har en nedärvd fallenhet att tycka om levande varelser och att vistas ute i naturen. Han kallar egenskapen för biofili som just kan översättas till just kärlek till livet och menar att den utvecklats under människans historia för att den gynnat människans överlevnad(2). I vårt västerländska förståelserum, som bland annat utmärks av att vi står i en bubersk Jag och Det-relation till naturen och uppfattar den som en maskin, något separerat från människan, något som vi kan äga och kontrollera, har vårt biofila förhållningssätt rubbats.
Martin Buber skriver att kärleken förutsätter ett Jag och ett Du. "kärleken är icke bundet till Jaget, så att den bara skulle ha Duet till 'innehåll', till föremålet; den är 'mellan' Jag och Du"(3). Kärlek kan, enligt Erich Fromm, ha två betydelser: "När man upplever kärlek inom ägandets livsform innebär det att stänga in, fängsla eller behärska det föremål man 'älskar'". Det påminner om Bubers Jag och Det. I varandets livsform innebär kärlek istället "att ha omsorg om, att väl känna, vara mottaglig för, bejaka, ha glädje av: en människa, ett träd, en målning, en idé. Det betyder att bringa liv, att öka hans/hennes/dess livaktighet"(4). Det har beröringspunkter med Bubers Jag och Du. Kärlek tillhör de positiva känslorna, som enligt Spinoza, gör oss mer aktiva och handlingskraftiga i relation till det som angår oss, i motsats till negativa känslor som passiviserar oss(5).
För att komma till rätta med miljöproblemen tror, jag likt Omställningsrörelsen, att vi måste börja bygga kärleksfulla och respektfulla relationer till både oss själva, varandra och allt levande(6) och se dessa relationer som sammanvävda uttryck för buberska Jag och Du:n. Då kan vi förhoppningsvis bringa de dualismer i jämviktsläge som är specifika för vårt västerländska förståelserum. Till dem hör människa-natur, man-kvinna, själ-kropp, europe-icke-europé. Hur en sådan dualitet i kärlek kan se ut kan följande citat belysa: "Only in love are unity and duality not in conflict”(Rabindranath Tagore), "Kärleken enar utan att sudda bort olikheter"(Emilia Fogelklou)(7) samt "alltings samhörighet, där högt och lågt inte utesluter varandra, där höjden och djupet inte förtrycker varandra utan omvänder varandra i ett jämviktsspel eller polariserar varandra i dialektisk förståelse"(Elisabet Hermodsson)(8). Här har "den vite mannen", som representerar normaliteten och dess maktstrukturer, ett särskilt ansvar att närma sig "den andre" med kärlek och respekt, vare sig det gäller naturen, kvinnor, kroppen eller icke-européer. Här har han tyvärr brustit, inte minst genom upphöjandet av den rationella positivismen till enda kunskapsform, vilken har förtingligat "den andre" bortom all spontan moral. Elisabeth Hermodsson skriver: "Tar man in kärleken som centrum för livstolkningen och i kunskapandet har man avlägsnat sig lång från den anda som representeras av den värderingsfria vetenskapen"(9). När man i kärlek möter "den andre", som ett levande Du, i hela dess totalitet, på ett icke-reduktionistiskt sätt, är kunskapsvägarna många och moralen en viktig medspelare. Jag tror att det borgar för den ödmjuka hållning som Pontus Örtendahl ger uttryck för: att vårt kunskapssökande bör präglas av en öppenhet så vi inte fastnar i en slutgiltig dogmatisk ståndpunkt samt förståelsen för att vi alltid måste handla utifrån ofullständig kunskap(10).
Hur bygger man nu kärleksfulla och respektfulla relationer? Ekofilosofen Freya Matthews menar att det är viktigt att "hålla kommunikationskanalerna öppna". Så länge vi för en nära dialog med "den andre", som till exempel kan vara ett landskap, en människa, en älv eller ett träd, kommer vi att förhålla oss etiskt, respektfullt och kärleksfullt till denne, Utgångspunkten är att erkänna "den andres" mysterium och mångtydighet. Det motverkar vår tendens att vilja styra, behärska och kontrollera(11).
I "Handbook of Common Cause", som bland andra WWF tagit fram menar man det är viktigt att stärka upp de inre värdena, till vilket kärlek och respekt tillhör. Dess hypotes är att miljö- och solidaritetsrörelsen hittills dominerats av yttre värden som spelat på människors rädslor, girighet och egoism, som inte sällan leder till ytliga och kortsiktiga engagemang och till och med undergräver det man vill arbeta för. Istället bör man, enligt handboken, främja de inre värdena såsom självacceptans, omsorg om andra och naturen. Det resulterar i ett mer djupgående och varaktigt engagemang, i vilket man bidrar till ett mer medkännande samhälle och en bättre värld(12), ett samhälle och en värld i kärlek.
Martin Olsson, Ekofilosofi A, förvintern 2012
(1)Henrik Hallgen: Det gröna skiftet, 2009, s 59
(2)http://sv.wikipedia.org/wiki/Edward_O._Wilson
(3)Martin Buber: Jag och Du, 2006, s 22
(4)Erich Fromm: Att ha eller att vara?,1981, s 57
(5)Arne Naess, Livsfilosofi, 2005, s 92-99
(6)Ställ om Sverige, 2012, s 79
(7)Emilia Fogelklou: Form och strålning, 1958, s 101
(8)Elisabet Hermodsson:...där världen blir till, 2000, s 26
(9)Ibid, s 186
(10)Pontus Örtendahl: Föreläsning Förståelserum 2, 2011, http://film.kau.se/2011/09/01/f%C3%B6rst%C3%A5elserum-2
(11)Henrik Hallgen: Det gröna skiftet, 2009, s 72-78. Freya Matthews hemsida: http://www.freyamathews.net
(12)Handbook of Common Cause, 2012, s 1, Går att ladda ner på http://valuesandframes.org/
Kommentarer
Skicka en kommentar