Mary Wollstonecraft: Till försvar för kvinnans rättigheter

Källtextanalys av Marya Wollstonecrafts skrift "Till försvar för kvinnans rättigheter", kapitel 4

Inledning och presentation av författaren

Mary Wollstonecraft (1759 - 1797), bosatt i London under upplysningstiden, räknas som en av de första feministiska författarna. Hon var i stort sett autodidakt och därför verksam utanför akademin, men deltog aktivt i den samtida politiska och filosofiska debatten, inte minst den som föregick den franska revolutionen 1789, vilket var ovanligt för kvinnor vid den här tiden. Wollstonecraft, vars samlade produktion uppgår till sju volymer, rörde sig bland ämnen såsom filosofi, pedagogik och politisk historia, men hon har även författat essäer och romaner. I hennes skrift Till försvar för kvinnans rättigheter från 1792, som blivit en feministisk klassiker, blottlägger hon ojämlika förhållanden mellan män och kvinnor i dåtidens England och Frankrike samt förespråkar mänskliga och medborgerliga rättigheter för båda könen, något som inte blev fallet efter den Den franska rättighetsförklaringen 1789 som i praktiken exkluderade kvinnor. Wollstonecraft kom från enkla medelklassförhållanden och provade många yrken såsom sällskapsdam, sömmerska, lärare och guvernant innan hon kunde leva på sitt författarskap.

Referat

I skriften Till försvar för kvinnans rättigheter kapitel 4, som är föremålet för denna källtextanalys, ifrågasätter Wollstonecraft varför man ”strängt taget förnekat att kvinnan har någon fattningsförmåga.”[1] Rationalitet var något som endast tillskrevs män under upplysningstiden. Istället argumenterar hon för att båda könen äger en odödlig själ, en förnuftsgåva, som ska brukas, vilket styrks av bibeln i det att alla människor är Guds avbild. ”Ty hur skulle den själ kunna vara en himmelsk avbild, som inte har fullkomnats genom att individen har brukat sitt förnuft?” frågar sig Wollstonecraft.[2] Att få vara en del av det politiska livet var ofta förbehållet män, även hon själv utgjorde ett undantag. Kvinnor, som exkluderades från skolundervisning och den offentliga sfären, var hänvisade till att ägna sig åt nöjen och handarbete av olika slag, i huvudsak inom hemmets fyra väggar. Enligt Wollstonecraft leder det till emotionell instabilitet. Kvinnan blir ”en varelse som sedan barnsben har vant sig att vara en vindflöjel för sina känslor.”[3] Det resulterar också i en fåfänglig strävan, vilken hämmar kvinnornas tankeverksamhet: För att råda bot på detta föreslår hon gemensamma utbildningssatsningar för både flickor som pojkar så att de som vuxna kan tillträda arenorna utanför hemmet på samma villkor.

Analys 

Nedan kommer jag försöka sätta in Wollstonecrafts filosofi i sin samtida kontext och belysa hur hennes tänkande utvecklar sig i allians med och opposition till andra upplysningstänkare. Min ambition är också att visa hur hon i egenskap av medelklassrepresentant förhåller sig till de ideal som råder i överklassen, som hon fattar antipati för, respektive de ideal som råder i underklassen, som hon fattar sympati för.

Allierade tänkare

Wollstonecraft kritiserar det traditionella sättet att uppfostra kvinnor till enbart hustrur och hävdar att det ”berövar hela kvinnosläktet dess värdighet och inordnar blondiner och brunetter bland de leende blomster som endast smyckar marken.”[4] Kvinnor hänvisas att leva sina liv i den privata sfären. Wollstonecraft skriver: "Instängda likt burfåglar har de inget annat att syssla med än att putsa fjädrarna och i löjligt majestät hoppa från pinne till pinne."[5] Hon är också negativ till kvinnors handarbete: ”Uppfattningen att unga flickor borde ägna större delen av sin tid åt sömnad har samma ursprung. Men denna syssla hämmar deras själsförmögenheter mer än någon annan, ty därigenom tänker de uteslutande på sitt yttre.”[6] Mina tankar går till det omstridda begreppet ”förspilld kvinnokraft” Wollstonecraft vill se en förändring äga rum där även dessa kvinnor får utveckla sina förnuftsgåvor likt männen: "Om man tillstår att kvinnan har en odödlig själ, måste även hennes uppgift i livet att vara att utveckla förnuftet."[7] Därför pläderar hon för att kvinnor även ska få utbildning så de blir tränande i rationalitet, något som också är gynnsamt för deras dygd. Hon är djupt kritisk till sakernas tillstånd: ”Och vårt lands författning har lagt nästintill oöverstigliga hinder i vägen för kvinnans utbildning. – Det finns dock ingen annan grund på vilket dygden kan byggas.”[8]

Genom att Wollstonecraft pläderar för mäns och kvinnors lika möjlighet till utbildning och förutsättning att utveckla det rationella tänkandet närmar hon sig begreppet tabula rasa, tom tavla, som John Locke (1634-1704) myntade. Män och kvinnor ses som oskrivna ark när de föds, de har inga naturliga egenskaper givna från början, deras medvetande är helt tomma. Sedan är det bara att fylla på med erfarenheter, vilket gör att uppfostran, utbildning och samhällets förväntan är centrala i en människas utveckling.

Wollstonecrafts filosofi var även starkt påverkad av de allmänna idéströmningar under upplysningen som lade stor vikt vid det mänskliga förnuftet, vilka har anor tillbaka till tänkare som René Descartes (1596-1650), och Gottfried Wilhelm Leibnitz (1646-1716). Dessa filosofer var i sin tur starkt influerade av Platon.

Oppositionella tänkare

Wollstonecraft går i opposition med Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) som i boken Emilie förespråkade en polaritetsfilosofi mellan könen, vilket kommer till uttryck i synen på kvinnogestalten Sophie, vars mål är att utveckla sitt känsloliv, till skillnad från Emilie, bokens manliga huvudperson, vars mål är att utveckla sitt tankeliv. Tillsammans ska de, enligt Rousseau, utgöra en komplementär helhet. Hon skriver följande med Rousseau och hans gelikar som tydlig adressat: De har ”bemödat sig om att bevisa att man inte bör jämföra könen, eftersom mannen är skapad till att tänka och kvinnan till att känna. Och tillsammans utgör de kött och ande och bildar en helhet, genom att förnuft och känsla på lyckligast vis förenas till ett väsen.”[9] I polemik med Rousseau, som förespråkar separata utbildningar och uppgifter för män och kvinnor, föreslår Wollstonecraft gemensam skolgång för flickor och pojkar av alla samhällsklasser. Båda könen har i överstämmelse med Lockes tabula rasa-teori, där genus blir viktigare än kön, samma förmåga att utveckla sina förståndsgåvor. I feministisk tradition representerar Wollstonecraft likhetsfeminism och Rousseau särartsfeminism.

Relation till överklassen

Wollstonecraft ser en parallellitet mellan adelns och kvinnornas situation, vars liv hon uppfattar som lika kvävande och kringskuret, ett liv som försvårar för individerna att uppnå sin fulla rationella potential. Detta belyses i två citat av henne: "I och med att kvinnorna i allmänhet och de rika av bägge könen lagt sig till med civilisationens alla dårskaper och laster, samtidigt som de gått miste om dess nytta."[10]och "Ty om det, med undantag av soldater, inte har funnits några framstående män inom adeln - bör man i rättvisans namn hänföra detta till deras begränsade situation som förkväver människan och ger upphov till en personlighet som påminner om kvinnans. Hon är ju också inkrökt - om jag får lov att använda det ordet - av den ställning i vilken hon placerats av höviskhet. Ty så kallade fina damer får inte bli motsagda i andras sällskap eller anstränga sig fysiskt. Och när man över huvud taget förväntar sig något av dem, är det enbart slätstrukna dygder, som tålamod, foglighet, älskvärdhet och anpassningsförmåga, dygder som är oförenliga med all form av intellektuell ansträngning."[11]

Relation till underklassen

Wollstonecraft ser underklassens kvinnor mer som ett ideal än medel- och överklassens kvinnor. På grund av hårt arbete för de möjlighet att begagna sitt förstånd i högre utsträckning, vilket hon ser som föredömligt: ”Många fattiga kvinnor arbetar i sitt anletes svett för att försörja barnen och hålla samman familjen /---/ Det sunda förnuft jag har iakttagit bland fattiga kvinnor, som har haft föga tillfälle att förkovra sig men ändå har handlat hjältemodigt, har avsevärt stärkt mig i uppfattningen att kvinnor som slår dank blir ytliga.”[12]

Reflexioner och slutsatser

Wollstonecraft är präglad av den 1700-talskontext hon befann sig i, där det upplysta förnuftet endast var förbehållet män och kvinnor systematiskt utestängs från maktens boningar, båda uttryck för patriarkala värderingar som hon bekämpar med all önskvärd emfas. Ändå är jag kritisk till att Wollstonecraft, i likhet med många av dagens likhetsfeminister, ser den traditionella maskuliniteten, kännetecknades av oberoende och rationalitet i en offentlig sfär, som norm och något överordnat, vilken män och kvinnor till varje pris ska eftersträva. En traditionell femininitet, som bygger på ömsesidighet och nära känslomässiga relationer i den privata sfären, ses som något avvikande och underordnat, fastän denna är förutsättningen för allt liv, även för männens. Emotionella egenskaper som empati och omsorg är ju helt avgörande för både individ och kollektiv ska bestå i längden. Hildegard av Bingen talade till exempel om medkänslans betydelse. Och i vår tid slog den norske ekofilosofen Arne Naess (1912-2009) i boken Livsfilosofi,[13] med utgångspunkt i Baruch Spinozas (1632-1677) tänkande, ett slag för känslorna ur vilket han menar olika typer av engagemang växer, för såväl individer som samhället i stort. I min värld vore idealet att män i högre grad närmar sig traditionella kvinnliga egenskaper lika väl som kvinnor får möjlighet att utveckla traditionellt maskulina. Hjärna och hjärta, behöver utvecklas parallellt, anser jag.

Jag kan dock skönja vissa tankespår hos Wollstonecraft där hon närmar sig ståndpunkten ovan. Hon menar till exempel att det ska råda en balans mellan förnuft och känsla i undervisningen av såväl pojkar som flickor: ”Och den kanske svåraste uppgiften vid utbildningen av båda könen är att anpassa undervisningen så att den varken begränsar förståndet i livets vår medan hjärtat är ungt, eller förkväver känslorna genom att individen tvingas inhämta torra kunskaper som är fjärran från det dagliga livet."[14]

Vad gäller underklassens kvinnor tror jag, i likhet med Wollstonecraft, att de var mer fria än sina systrar i medel- och överklassen. De var nog av nöd tvunget mindre fastlåsta i sina könsroller, gränserna mellan manliga och kvinnliga arbetsuppgifter var mer flytande, något etnologen Orvar Löfgren påtalat i texten Kvinnofolkgöra - om arbetsdelning i bondesamhället.[15] Den handlar visserligen främst om svenska förhållanden, men de torde inte skilja sig så mycket från övriga Europas. Utan att förringa bondekvinnornas umbäranden tror jag att de levde ett betydligt rikare och mer mångdimensionellt liv jämfört med sina systrar i de övre klasserna, vars liv framstod som mer fattigt och endimensionellt, i alla fall i Wollstonecrafts skildring. Både förnuft och känslor fick större spelrum att utvecklas bland allmogekvinnor, något som även hon framhåller som litet av ett ideal och här närmar hon sig mitt resonemang ovan. Antagligen hängde det ihop med de ständiga utmaningar de ställdes inför i deras dagliga liv som krävde ett stort mått av såväl fantasi-, improvisations- som problemlösningsförmåga.

Avslutningsvis ska jag försöka sätta in själs- och rättighetsbegreppet i ett större sammanhang med anledning av Wollstonecrafts resonemang om att kvinnan i likhet med mannen har själ och därmed förnuft. Huruvida levande varelser har tillskrivits en själ och förnuft eller inte har varit starkt förbundet till rättighetsbegreppet som utvidgat sina domäner under historiens gång. Fler och fler grupper har successivt införlivats i den moraliska cirkeln och tillskrivits själ och förnuft. Redan under antiken talade Aristoteles om medborgerliga rättigheter som omfattade fria infödda män i Aten. Under upplysningen sattes kvinnors rättigheter under lupp i samband med lanseringen av deklarationen om de mänskliga rättigheterna och här spelade Wollstonecraft tillsammans med Maria Gouze (1748-1793) en betydande roll. Arbetarnas rättigheter diskuterades av Karl Marx (1818-1883) under 1800-talet. På 1900-talet har man gått vidare genom att lagstifta om universella mänskliga rättigheter, barns rättigheter, djurens rättigheter och nu står naturens rättigheter på tur som till exempel är inskriven i Ecuadors grundlag.

Litteraturförteckning

Löfgren, Orvar. ”Kvinnofolkgöra - om arbetsdelning i bondesamhället”, Kvinnovetenskaplig    tidskrift 3(1992). Fulltext: http://ojs.ub.gu.se/ojs/index.php/tgv/article/download/1340/1155

Arne Naess. Livsfilosofi, Stockholm: Nator och kultur, (2002).

Wollstonecraft, Mary. Till försvar för kvinnans rättigheter. Stockholm: Ordfronts förlag, (1997). 

Martin Olsson, Idéhistoria A, vintern 2014/2015

---

[1] Wollstonecraft, Till försvar för kvinnans rättigheter (1997) 96

[2] Ibid 95 

[3] Ibid 115

[4]  Wollstonecraft, Till försvar för kvinnans rättigheter (1997) 96

[5]  Ibid 99

[6]  Ibid 125 

[7]  Ibid 109

[8]  Ibid 97

[9]  Ibid 97

[10] Wollstonecraft, Till försvar för kvinnans rättigheter (1997) 106

[11] Ibid 102

[12] Ibid 127

[13] Naess, Livsfilosofi (2000) 90-99

[14] Ibid 113

[15] Löfgren, ”Kvinnofolkgöra - om arbetsdelning i bondesamhället” (1992)