Fred med jorden

En idéhistorisk analys av en svensk ekofeministisk diskurs såsom den kommer till uttryck hos Elin Wägner, Elisabeth Tamm och Emilia Fogelklou med särskild betoning på dess relationistiska ideal.

Andens livsgrodd i ett väsen, den hör till det vardande, som skall spränga sitt skal och frigöras för liv i ny rymd - den kan inte mätas, den behöver upptäckas, få sol och luft för att veckla ut hjärtbladen. 

- Emilia Fogelklou

Inledning och presentation

Inom ekofilosofin, ett universitetsämne som i mångt och mycket definierades av den norska filosofen Arne Naess (1912-2009), undersöker man miljöproblemen ur ett kulturellt och filosofiskt perspektiv och försöker gå till grunden med frågeställningar som: Vad är naturen (ontologi)? Vad är människan (antropologi)? Vad är det för ett slags förhållande som existerar mellan människa och natur (humanekologi)? Vad är kunskap (epistemologi)? Vad är en rimlig handlingsgrund (handlingsteori)? Inte sällan tar man hjälp av historiska och utomeuropeiska kulturer för att få syn grundantagandena bakom västerländskt tänkande och hitta alternativa svar på dessa frågor. Själv utarbetade Naess ekofilosofin deep ecology, djupekologin, som haft ett oerhört stort genomslag internationellt, och sin personliga variant av denna som han benämnde ekosofi T[1]. Det har dock uppstått en mängd andra ekofilosofiska hållningar i allians med eller i opposition till Naess. Till de senare hör till exempel socialekologi, ekosocialism och ekofeminism som i sig rymmer en mängd divergerande hållningar. Inom dessa riktningar tillkommer ofta maktanalys avseende klass och/eller genus.

I min fördjupningsuppgift ska jag inledningsvis försöka ringa in en svensk ekofeministisk diskurs. Därefter kommer jag uppehålla mig vid dess relationism såsom den framförallt kommer till uttryck i synen på förhållandet människa/natur. Slutligen är ambitionen att sätta in denna relationism i en idéhistorisk kontext, relaterad till andra tänkare och idéströmningar.

Ekofeminism

Själva termen ekofeminism myntades 1974 av den franske feministen Françoise d'Eaubonne (1920-2005) och är numera en livaktig internationell diskurs, både inom och utanför akademierna, men redan 1941 formulerade Elin Wägner (1882-1949) i sin bok Väckarklocka den idé som brukar förena de senare ekofeministiska skolorna, såväl de essentialistiska som de socialkonstruktivistiska: "Männens kamp för herraväldet på jorden har gått jämsides med deras kamp för herraväldet över kvinnan."[2] och "Liksom herraväldet över naturen och kvinnan gått jämsides, bör avvecklingen av detta herravälde gå jämsides."[3] I dessa rader förenas två av 1900-talets mest vitala sociala rörelser, båda vad gäller problembeskrivning och samhälleligt uppdrag, nämligen kvinno- och miljörörelsen, vars ideologier var för sig brukar benämnas feminism respektive ekologism, men tillsammans just ekofeminism. Enligt Svante Nordin är åsiktsförskjutningar särskilt intressanta som studieobjekt inom idéhistoria[4], någon denna tidiga ekofeminism torde vara ett tydligt exempel på. 

Wägner tillsammans med Elisabeth Tamm (1880-1958) och Emilia Fogelklou (1878-1972) alla med anknytning till den Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad (1921-1954) kan ses som representanter för en tidig svensk ekofeministisk diskurs, även om själva begreppet ekofeminism alltså inte var uppfunnet. Elisabet Hermodsson(1927-) och Helena Granström (1983-) är även två sentida svenska ekofeminister, varav den förra har kopplingar till Fogelstadkvinnorna. Se appendix.

Avgränsning

I mitt arbete har jag valt att utgå från följande böcker och källor: Elin Wägners och Elisabeth Tamms Fred med jorden (1940) Elin Wägners Väckarklocka (1941) Emilia Fogelklous Mäta och skapa (Predikan 1947) och Form och strålning (1958).

Frågeställningar

(1) Går det att urskilja en svensk ekofeministisk diskurs hos författare som Elin Wägner, Elisabeth Tamm och Emilia Fogelklou? (2) Är en relationistisk hållning ifråga om människa och natur ett förenande ideal hos dessa? Hur tar sig i så fall denna relationism för uttryck i deras författarskap? (3) I vilket förhållande står denna relationism till andra tänkare och idéströmningar?

Referat av bärande idéer

Ekofeministiska idéer

(1) Går det att urskilja en svensk ekofeministisk diskurs hos författare som Elin Wägner, Elisabeth Tamm och Emilia Fogelklou?

Med utgångspunkt från Wägners kärnfulla ekofeministiska Väckarklocka-citat ovan, alltså ponerandet att det finns en parallellitet mellan mannens exploatering av kvinnan och mannens exploatering av naturen, ska jag nu försöka svara på denna fråga. 

I Wägners och Tamms Fred med jorden finner jag en svagare form av ekofeminism än i Wägners Väckarklocka. Författarna tar inte definitivt avstånd från männens herraväldesattityd gentemot naturen, men anser att den har gått till överdrift.[5] Männens ansvar för denna destruktiva utveckling står inte heller i blickfånget i boken på samma sätt som i Väckarklocka, utan det är snarare kvinnorna som ska omvändas: ”Det blir möjligt att återknyta sambanden med jorden först om kvinnorna vinns för detta mål. Jorden behöver kvinnorna och kvinnorna behöver jorden.”[6]

I Fogelklous Form och strålning finns det ekofeministiska perspektivet närvarande. Hon citerar ur både Fred med Jorden och Väckarklocka och ser kvinnans traditionella och undanträngda egenskaper som viktiga samhällstillskott, både i relationen mellan människor och mellan allt levande. Traditionellt har kvinnorna i självhushållet utvecklat egenskaper som ”vårdsinne och medmänsklighet” och företrätt ”hjärtat” medan männen ”hjärnan” i form av ”förvärv, organisation och försvar”.[7] Fogelklou citerar Karin Westman Berg: ”Kvinnan har fråndömts hjärna, och vi vet vad det har fört med sig. Vi vill inte medverka till att mannen fråndöms hjärta.”[8] Fogelklou förespråkar en samkultur av män och kvinnor där det råder ”ny enhet av saklighet och känslighet inför de levande”[9], men även här är det framförallt upp till kvinnorna att förändra sakernas tillstånd.

Relationistiska idéer 

(2) Är en relationistisk hållning ifråga om människa och natur ett förenande ideal hos dessa? Hur tar sig i så fall denna relationism för uttryck i deras författarskap?

I det här fallet definierar jag relationism som ett ontologiskt antagande i vilket man ser naturen och dess organismer som liv, ande, kvalitet, vardande, skapande subjekt och någon med inneboende värde, vilket man gör i en dubbelriktad relation, inte som ting, materia, kvantitet, varande, mätbart objekt och något med instrumentellt värde, vilket man gör i en enkelriktad relation. Här går även, något förenklat, skiljelinjen mellan en monistisk och dualistisk, egalitär och hierarkisk, icke-antropocentrisk och antropocentrisk, organistisk och mekanistisk natursyn.

Jag ska i det följande undersöka om en sådan relationism existerar och hur den uttrycks hos de olika författarna. 

I Fred med jorden talar Wägner och Tamm om att människan står i en ömsesidig relation till jorden, ett samband som har rubbats i och med det industriella jordbrukets intåg, vilket har karaktären av ett krig mot jorden.[10] Författarna skriver att om ”den missbrukas, lider den och upphör att ge”[11] och anser att vi återigen behöver sluta fred med jorden[12] och se den och dess organismer som subjekt, som skapande krafter att vörda och ta hänsyn till. Grödor och djur ”är levande väsen och inte produktionsapparater man handskas med"[13], skriver de, alltså inga objekt.

I Väckarklocka fortsätter Wägner föra resonemanget kring vikten av att föra en dialog med naturen. Den kan erövras, men då försvinner även dess ”härlighet”[14] Livet ”blir till genom ett mysterium”[15], inte genom att ockuperas. Wägner hyllar naturens alstrande krafter och även dess övernaturliga kraft, den ”mana som bor i alla ting”[16] [17] Jorden är ett levande väsen, ett Du, som människan har hamnat i ”trotsinställning” gentemot. Naturen behöver läkas, liksom människan själv och relationen dem emellan. Wägner visionerar: "En dag får människan åter höra världen andas igen. Det blir när världen återtagit den rytm och arbetssätt som hör ett levande väsen till.”[18] I följande rader är relationismen mer explicit uttalad: "Insikten att härskarinställningen måste avlösas av tjänandets och kamratskapets livsstil har redan vaknat. Ur själva misstagen stiger på nytt klarheten över att vi är insatta i det stora system av ömsesidighet och beroende på vilket hela tillvaron vilar."[19]

I Mäta och skapa lyfter Fogelklou fram subjektet som en dynamisk och skapande kategori, inte som ett statiskt varande som kan fastslås en gång för alla.[20] Livet kan inte planeras in i minsta detalj utan vi behöver återta vårt förlorade sinne för ”det oförutsedda, oförberedda, plötsliga”[21], en ingrediens i alla levande relationer. Med hjälp av ”tidsmätning, intelligensmätning, effektivitetsmätning” kvantifierar vi livet och behandlar det som ett ting, menar hon. Det har sin plats, men det levande rymmer så mycket mer, det består även av kvalitativa aspekter.[22] Fogelklou anser att vi behöver vidga ”vår trånga syn på medmänniskan och på världen! Öppna våra tillslutna dörrar mot din andes nyskapande vind!”[23] och frågar sig ”Skall vi psykiskt sett förbli avgränsade skaldjur och andligen isolerade nationer? Eller fritt rörliga väsen med öppenhet och upptäckarvilja inför det olika?”[24] Det är alltså genom erkännandet av människans och naturens andlighet och annanhet, för att hämta en term från filosofen Emmanuel Levinas (1906-1995), som förutsättningar för ömsesidiga relationer skapas. 

I Form och Strålning citerar Fogelklou Karin Boye: "För mig är ett träd lika levande som du, en personlighet."[25], som blir en ingång till hennes relationistiska filosoferande. I boken betonar Fogelklou vikten av närvaro i alla typer av relationer, något som också ligger till grund för kärlekens skilda uttryck. Motsatsen till kärlek är när man i icke-dialog förtingligar motparten och gör den till något anonymt och opersonligt, till ett dött ting, vilket hon uttrycker så här: ”Livet själv blir precis som tingen, endast ett material att bearbeta, att lägga under sig, i stället för en mötande verklighet att stanna inför, vörda eller vårda.”[26] Unisont med Hans Larsson ord sjunger Fogelklou relationismens lov i kärlekens namn: "För varje nytt band, som knyts till mellan omvärlden och mig själv, är det en punkt i min själ som får liv, detta återknytande av banden - denna religio och återföreningen med det hela - är som regn på förtorkade rötter och är själens rätta fröjd."[27]

Jag finner alltså att den relationistiska hållningen i högsta grad är ett gemensamt ideal hos samtliga tre författare.

Analys av relationismen i en idéhistorisk kontext

(3) I vilket förhållande står denna relationism till andra tänkare och idéströmningar?

Jag ska här försöka sätta in Wägners, Tamms och Fogelkous relationism i en idéhistorisk kontext där mötet mellan ett diakront, historiskt, och ett synkront, samtida, perspektiv, mellan tradition och ögonblick, står i fokus.[28]

Relationistiska tänkare och idéströmningar ur ett diakrona perspektiv 
Relationismen står vitalismen nära, en naturfilosofi med rötter tillbaka till det gamla Egypten, som fick ett uppsving under 1600-talet, men som även påverkat moderna tänkare som Henri Bergson (1859-1941). Enligt denna tankeströmning ses naturen som känslig, levande och lyhörd för människornas handlingar, likt en livgivande mor. Carolyn Merchant skriver i Naturens död att vitalismen inte gör någon åtskillnad mellan ande och materia, varför allt i tillvaron uppfattas som liv med egenvärde, en anti-exploaterande hållning, vilken får normativa implikationer.[29] En vitalist som Anne Conway (1931-1679), som opponerande sig mot det mekanistiska tänkandet, uttryckte det så här: ”Men i naturen och funktioner de/naturliga funktioner/ likväl mycket mer än något endast mekaniskt/…/ som en klocka i vilken det inte finns någon vital rörelseprincip; utan en levande kropp med liv och känsla.”[30] Djur var inte bara några maskiner sammansatta av enbart vävnad utan hade andar inom sig ”med kunskap, känsla och kärlek, och diverse andra egenskaper som tillhör en själ.”[31] Här ser vi tydliga beröringspunkter med Fogelstadkvinnornas relationistiska natursyn.

Närbesläktad med vitalismen är romantikens syn på naturen som en levande organism, genomsyrad av Guds närvaro, det som brukar kallas för en panteism. Immanuel Kants (1724-1804) tal om det sublima eller das erhaben, ett upphöjt känslotillstånd i relation till naturen, kan jag däremot uppfatta som en mer distanserat, närmast estetiserande, attityd, som i jämförelse med vitalismen har mindre av ömsesidighet över sig.

Relationistiska tänkare och idéströmningar ur ett synkront perspektiv

Wägner påverkades bland annat djupt av boken Die Fruchtbarheit der Erde (1938) av Ehrenfried Pfeiffer (1899-1961), student till Rudolf Steiner (1861 -1925), antroposofins och den biodynamiska odlingens grundare. Pfeiffer såg bland annat matjordskiktet som en levande organism[32] och en av läraren Steiners relationistiska teser lyder: ”I naturen, i allt varande, står alla ting i ömsesidig växelverkan. Det ena verkar alltid in i det andra.”[33] För antroposoferna, i likhet med vitalisterna, är det främmande att beskriva livet i enbart i materiella termer, utan det innefattar även en andlig aspekt. Steiner talar om växters och djurs "jag-anlag" och "jag-krafter" som det gäller att främja i den biodynamiska odlingen.[34] Därför måste naturen och dess organismer behandlas med respekt; de får inte kuvas eller domineras av människan; de är inga ”tillverkningsautomater”[35]. Samspelet mellan människa och natur ses centralt, något de delar med Fogelstadkvinnorna.

Wägner refererar inte till Martin Buber (1878-1965), men väl Fogelklou som skriver att ”han som ingen annan åskådliggjort vårt liv som en dialog.”[36] I hans mest berömda bok Jag och Du (1923) utarbetar han sin relationsfilosofi. Han ställer grundorden Jag-Du mot Jag-Det, som uttrycker två olika slags inställningar till ”den andre”, varav Jag och Du-relationen är den eftersträvansvärda. I det förra fallet äger ett autentiskt möte rum med ett subjekt, en person, i det andra ett icke-autentiskt möte med ett objekt, ett ting.[37] Det här två grundorden är inte endast applicerbart på mänskliga relationer, utan även på människans förhållande till naturen, till ”det andra”. Enligt Buber kan man även stå i en levande relation till ett träd: "Trädet är inte något intryck, ingen lek av min föreställning, inte något stämningsvärde, utan finns där i sin verklighet som min motpart och har att göra med mig liksom jag med det"[38] 

Slutsatser och reflexioner

I det moderna 1900-talssamhället dominerade dock helt andra ideal än de relationella såsom rationalitet, framstegstro och nyttotänkande. Dessa hade dock börjat ifrågasättas av en handfull tyska civilisationskritiska filosofer såsom Martin Heidegger (1889-1976) i hans Varat och tiden (1927) och Max Horkheimer (1895-1973) och Theodor W Adorno (1903-1969) i deras Upplysningens dialektik (1944).

Modernitetens huvudsakliga rötter kan man finna hos René Descartes (1595-1650) med rottrådar tillbaka till Platons ontologiska dualism, den mellan ande och materia. I likhet med sin antika föregångare delar Descartes upp världen i två substanser: en tänkande(andlig) substans, res cogitans, och en utsträckt(materiell) substans, res exstensa, varav den förra tenderar att överordnas den senare. Gud och människans själ, där förnuftet hade sitt säte, tillhör res cogitans, allt övrigt res exstensa. Den utsträckta substansen, som karaktäriseras av de tre dimensionerna längd, bredd och djup, samt rörelse styrs utifrån mekaniska och deterministiska principer. Djur tillhörde till exempel rex extensa eftersom de inte hade någon själ och sågs som enbart ”automater”. Människan hade följaktligen inga moraliska förpliktelser gentemot levande organismer.

Under inflytande av Descartes kom man under upplysningen uppfatta naturen som en död maskin. Gud befann sig bortom skapelsen, kännetecknande för en deistisk gudsföreställning. Världen ”avförtrollades” och den kom att ses som ett objekt, något människan genom sin rationalitet kunde betvinga för sin egen nyttas skull, ett synsätt som uteslöt alla former av ömsesidig dialog mellan människa och natur.

Industrialismen, som idé och praktik kan ses som en naturlig förlängning av upplysningstänkandet, växte sig allt starkare under Fogelstadkvinnornas samtid, även inom skogs- och jordbruket. I lantbruket började konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel avvändas, vilket de reagerade starkt emot. Andra världskriget såg författarna som den yttersta konsekvensen av det industriella tänkandet: ”fred på jorden och ett nytt fredligt förhållande till jorden hör oupplöslig samman”[39] skrev Wägner och Tamm i Fred med jorden och i Väckarklocka ställer Wägner mannen-krigaren mot kvinnan-modern. Kvinnan är den som av hävd vårdat relationer till såväl människor, djur, växter och naturen; hon har haft en icke-dominerande inställning till sin omvärld.

Moderniteten fick i Sverige, som ofta kallas för ”världens modernaste land”, ett särskilt starkt fäste och nådde sin kulmen under den socialdemokratiska folkhemsepoken där bland annat en instrumentell, icke-relationell syn på naturen var förhärskande. Margareta Lindholm gör oss i boken Elin Wägner och Alva Myrdal - En dialog om kvinnorna och samhället uppmärksamma på att medan Alva Myrdal(1902-1986) såg den moderna välfärdsstaten, baserad på rationalitet och industrialisering, som kvinnornas befriare uppfattade Wägner den som ett manligt system och förordade istället ett nytt småskaligt samhälle som skulle präglas av kvinnornas erfarenhet av att skydda och bevara livet[40] alltså där inställningen till naturen var relationellt.

Redan 1902, långt innan det socialdemokratiska folkhemsbegreppet var uppfunnit, skrev Wägner novellen Bland granar, sannolikt med viss verklighetsbakgrund. Här riktas kritik mot den mekanistiska natursyn som låg bakom det industriella skogsbruket. Den kvinnliga huvudpersonen tar ett mycket känslosamt farväl till träden när de ska fällas i den skog hon ofta vandrar. Hon kallar dem för ”sina kära lifdömda träd”[41] och med en ”impulsiv rörelse av sorg och ömhet” [42] kramar hon en gammal tall medan tårarna faller.[43] Träden, som hon umgås med under vänskapliga förhållanden är i högsta grad levande för henne. Flickan ”sörjde öfver hvartenda träd, som höggs ned i Sverige, och att hon inte kunde annat än tycka, att det var bedröfligt att tänka sig, att det kanske snart inte skulle finnas någon riktig skog mer, endast barhuggen mark eller tråkiga planterade skogar, där träden stodo som om det blifvet kommenderade rättning höger.”[44] Sådana erfarenheter kan vara en förklaring till varför Wägner och de andra Fogelstadkvinnorna så tidigt sökte efter andra mjukare värden och en mer relationell inställning till det levande, där naturen och dess organismer tillskrivs ett inneboende värde, tankar som idag är mer aktuella än någonsin. Ännu i vår tid pågår ju denna kalavverkning av skogar med oförminskad styrka, vilket föranledde Zaremba att skriva artikelserien Skogen vi ärvde 2012.[45] De svenska skogarna betraktas som ”virkesåkrar” och träden som objekt utan subjektivitet, en uppfattning som till synes är starkare här än i andra jämförbara länder, kanske inte hos folk i gemen, men hos statsmakten där de moderna icke-relationella idealen i hög grad fortfarande omhuldas.

Wägners, Tamms och Fogelklous relationistiska ekofeminism, som mig veterligen inte hade någon internationell motsvarighet vid tillkomsten, kan ses som en historisk mutation i enlighet med Nordins vokabulär.[46] Dess uppkomst kunde inte förutses, men kan möjligtvis förstås i efterhand om man studerar de bakomliggande historiska och idéhistoriska orsakerna. När Fogelstadkvinnorna publicerade sina böcker möttes de mest av tystnad, deras tankar uppfattades som alltför radikala, på tvärs mot den tidens ideal. Det var även svårt att nå ut med sitt budskap på den tiden, de mediala och demokratiska arenorna var mycket färre än idag, allrahelst om man var kvinna. Tiden har dock hunnit i kapp dem, nu kan fler liknande röster göra sig hörda och deras relationistiska antaganden som nu delas av ekofeminister världen över, har visat sig relevanta. Dessa ger en ny möjlig förklaringsmodell till orsaken bakom vår tids allvarliga ekologiska kris, som kanske visar sig allra tydligast i Johan Rockströms och andras forskning kring planetära gränser, av vilka fyra av nio redan överskridits.[47]

Källförteckning

Appelgren, Madeleine och Lindberg, Anna. Den biodynamiska trädgården. Västerås: ICA  bokförlag, (2004).

Buber, Martin. [1923]. Jag och Du. Ludvika: Dualis, (2006).

Conway, Anne [1690]. Principles. London, (1692).

Fogelklou, Emilia. Mäta och skapa. Predikan Andra söndagen i Fastan, (1947).      http://www.emiliafogelklou.se/predikan%20emilia%20fogelklou.pdf

Fogelklou, Emilia. Form och strålning. Stockholm: Bonniers förlag, (1958).

Lindblom, Margareta. Elin Wägner och Alva Myrdal. Uddevalla: Anamma förlag, (1992).

Merchant, Carolyn [1980]. Naturens död. Stehag: Symposium, (1994).

Nordin, Svante. Varför idéhistoria?. Lund: Studentlitteratur, (2011).

Steiner, Rudolf [1924]. En lantbrukskurs: åtta föredrag hållna i Koberwitz vid Breslau. Stockholm: Kosmos förlag, (1966). 177  

Wägner, Elin [1941]. Väckarklocka, Stockholm: Bonniers, (1978)

Wägner, Elin [1941]. Väckarklocka. Stockholm: Bonniers, (2007).

Wägner, Elin och Tamm, Elisabeth [1940]. Fred med jorden. Stockholm: Arkturus förlag, (1985).

Zaremba, Maciej. ”Skogen vi ärvde” i Dagens nyheter, (2012). 30/4, 1/5, 6/5, 8/5, 13/5

Appendix: Vad hände sedan?

Här tänkte jag bara nämna två sentida författare som även kan hänföras till den svenska ekofeministiska diskurs som jag redogjort för ovan.

Först är det Elisabet Hermodsson (1927-) som via Wägners väninna Flory Gate (1904-1998) kom i kontakt med denna ekofeministiska strömning och utvecklade den vidare. Hermodsson skriver att hon, vid sidan av influenserna av Fogelstadskvinnorna, ej utgått från den internationella ekofeminismen i sitt filosoferande, men att hon känner sig befryndad med denna riktning.[48]

Jag har även funnit att samtida Helena Granström (1983-) har många idémässiga beröringspunkter med ekofeminismen, även om hon inte verkar ha några kopplingar till de tidigare svenska företrädarna. I sitt arbete refererar hon inte heller till samtida internationella ekofeminister, utan utgår istället från till exempel David Abram och John Zeran, som brukar ses som exponenter för ekofenomenologi respektive ekoprimitivism, två andra grenar på det ekofilosofiska trädet.

Avgränsning

Här kommer jag utgå från följande böcker: Elisabet Hermodssons " ...där världen blir till (2000) och Helena Granströms Alltings mått (2008).

Referat av bärande idéer

Går det att urskilja en svensk ekofeministisk diskurs hos författare som Elisabet Hermodsson och Helena Granström?

Ekofeministiska idéer

I … där världen blir till är ekofeminismen mer explicit då männen utpekas som ansvariga. Hermodsson skriver rakt på sak när hon svarar på sin egen fråga: ”När började naturen läggas under en utfrågning som har karaktären av tortyr?”[49] Det ”skedde när patriarkatet vuxit sig starkt i Europa och det initieras av en av patriarkalt tänkande utformad syn på naturen (=kvinnan) som underordnad människan (mannen=förnuftet). Naturen skall - liksom kvinnan - kunna utan samvete exploateras, tas i bruk, vara byte för den manliga potensens överlägsenhet och det manliga förnuftets avslöjanden."[50]

I Alltings mått skriver även Granström in sig i en tydlig ekofeministisk diskurs: ”Domesticering, civilisationens tämjande av det vilda, bär etymologisk vittnesbörd om den täta historiska kopplingen mellan förtingligandet av naturen och förtingligandet av kvinnan. Den icke-mänskliga omgivningen och den icke-manliga människan genomgår en parallell förskjutning mot passiv materia vars syfte är att befruktas, att producera, och kvinnan förvisas i och med detta till hemmets sfär av icke-arbete: ordet domesticering kommer av latinets domus, hus.”[51] och ”Kvinnan som härbärgerare av kroppens mysterium görs i den kulturella mytologin till symbol för det beroende av och den sammanbundenhet med den fysiska omvärld som den maskuline individen föraktar. Ett naturligt steg i en maskulin beröringsritual, vars starkaste komponenter är just strävan efter autonomi och självtillräcklighet, blir att kuva och dominera den natur som utgör förutsättningen för hans egen existens, just i syfte att undkomma detta djupt mänskliga tillstånd.”[52]

Relationistiska idéer

Är ett relationistisk hållning ifråga om människa och natur ett förenande grunddrag hos dessa? Hur tar sig i så fall denna relationsism för uttryck i deras författarskap?

I …där världen blir till ansluter sig Hermodsson till det dialogiska och egalitära tänkandet hos Fogelstadskvinnorna ovan. Hon vill se ”en visdomens radikalism, som handlar om att fördjupa insikten om alltings samhörighet, där högt och lågt inte utesluter varandra, där höjden och djupet inte förtrycker varandra utan omvänder varandra i ett jämviktsspel eller polariserat varandra i dialektisk förståelse."[53] Hon förhåller sig skeptisk den vetenskap som grundar sig på rationalitet där naturen fråntas sina subjektiva och kvalitativa egenskaper, vilket lett till ekologiska katastrofer: "detta upplysta förnufts förhållningssätt till naturen inneburit, som vi vet, en förödande naturskövling, störda ekosystem, utarmade jordar, förgiftade vattendrag, döende skogar. Positivismens nyttighetsdefinition på kunskap visar sig kollidera med sig själv. När naturen reduceras till kvanta och fråntas sina osäkra, onyttiga kvalitativa egenskaper (helighet, skönhet, egenvärde) utarmas naturen och i takt därmed också människan."[54] Livet förminskas till en maskin: "En maskin kan plockas isär i sina minsta beståndsdelar och sedan sättas ihop igen och fungera, den får sitt 'liv' tillbaka igen. En människa, en blomma, ett djur, ett organiskt liv kan inte plockas isär i sina biståndsdelar utan att samtidigt förlora sitt liv. Det säger oss att livet inte består av beståndsdelar och aldrig kan infångas i sådana kategorier."[55] Detta avmytologiserande och ”maskinliggörande” av naturen får moraliska implikationer: "I och med att man tar bort andligheten ur den materiella världen tar man också bort den etiska dimensionen i hanteringen av den materiella världen, man opererar bort den moraliska fantasi som hjälper oss att förstå vad gränser går."[56] Istället förespråkar Hermodsson en annan kunskapssyn där kärleken, som bottnar i inre kvaliteter, tillåts ta större plats, ett absolut villkor för mer jämlika relationer: "Tar man in kärleken som centrum i livstolkning och i kunskapandet har man avlägsnat sig lång från den anda som representera av den värderingsfria vetenskapen."[57] och "Snarast handlar det om den sagoaktiga förnimmelsen av att få kunskap inifrån; få kunskap inifrån sammanhang där man inte sätter sig över, inte gör sig till herre och härskare utan är medlevande, inifrån deltagande."[58]

I Alltings mått sätter Granström i överenstämmelse med de andra författarna den moderna människans separation från sin omvärld under lupp, den icke-relation mellan subjekt och objekt som iscensatts av den rationella och kvantitativa vetenskapen: ”Vetenskaplig objektivitet skapas genom en avskiljning från omvärlden.”[59] och ”Förnuftmänniskan har framställts som en varelse separerad från och överlägsen naturliga processer.”[60] Konsekvensen blir allting i hennes omgivning betraktas som ”instrumentellt och icke-levande.”[61] I den här objektifieringsprocessen har det levande kommit att representera ”symboler, abstraktioner som successivt tillmäts mer och mer vikt relativt den konkreta sinnesupplevelsen.”[62] Tidigare var subjekt och objekt enligt Granström ”enbart existentiellt, inte ontologiskt, åtskilda. Dikotomin, om det var en sådan, var trubbig, oskarp: subjektivitet och objektivitet två möjliga tillstånd, två olika varande, hos samma essens.”[63], båda hade sålunda subjektskaraktär. Hon använder pornografin för att illustrera den samtida uppslittingen mellan subjekt och objekt som omöjliggör ömsesidiga relationer. Pornografin är ”en kraftfull iscensättning av västerländsk separationsmytologi, av en kulturell ideologi av oberoende och distans. Upplevelse inte som deltagande utan som konsumtion.”[64] Vi lever alltså i en konsumtionskultur, i vilken dialogen mellan jämlika subjekt upphört, menar Granström. 

Två exempel till

Ytterligare två exempel, som ligger utanför den här uppsatsens ram, är den sene Nina Björk (1967-) och Katrine Kielos (1983-) som av och an tangerat den svenska ekofeministiska diskuren. 

Källförteckning

Granström, Helena. Alltings mått. Stockholm: Ruins förslag, (2008).

Hermodsson, Elisabet. ...där världen blir till. Solna: Balders förlag, (2002).

Martin Olsson, Idéhistoria A, försommaren 2015

---

[1] T:t i ekosofi T står för Tvergastein som var namnet på Naess fjällstuga i Telemark där han bodde hela 12 år av sitt liv. Han vill med T:t betona platsens betydelse för den ekofilosofiska reflektionen.

[2] Wägner, Väckarklocka (1978) 248.

[3] Ibid 250.

[4] Nordin, Varför idéhistoria? (211) 43.

[5] Wägner och Tamm, Fred med jorden (1985) 20.

[6] Ibid 21.

[7] Fogelklou, Form och strålning (1958) 139-140.

[8] Fogelklou, Form och strålning (1958) 140.

[9] Ibid 141.

[10] Wägner och Tamm, Elisabeth, Fred med jorden (1985) 39.

[11] Ibid 19.

[12] Ibid 16.

[13] Ibid 49.

[14] Wägner, Väckarklocka (1978) 20.

[15] Ibid 43. 

[16] Ibid 50.  

[17] Mana är ett melanesiskt ord med den ungefärliga betydelsen övernaturlig kraft.

[18] Wägner, Väckarklocka (1978) 248.

[19] Ibid 249. Min kursivering.

[20] Fogelklou, Mäta och skapa (1947)

[21] Ibid

[22] Ibid

[23] Ibid

[24] Ibid

[25] Fogelklou, Form och strålning (1958) 22. Ur Karin Boyes brevväxling med Margit Abenius. 

[26] Ibid 210.

[27] Ibid 185. Ur Hans Larsson, Intuition.

[28] Nordin, Varför idéhistoria? (211) 40. 

[29] Merchant, Naturens död (1994) 273.

[30] Conway, Principles (1692) 148. 

[31] Ibid 120.

[32] Gate, Flory. ”Förord” i Wägne och Tamm, Fred med jorden (1985) 16.

[33] Appelgren och Lindberg, Den biodynamiska trädgården (2004) 8.

[34] Steiner, En lantbrukskurs : åtta föredrag hållna i Koberwitz vid Breslau, (1966) 177.

[35] Appelgren och Lindberg, Den biodynamiska trädgården (2004) 8-12.

[36] Fogelklou, Emilia, Form och strålning (1958) 218.

[37] Buber, Jag och Du (2006) 8.

[38] Buber, Jag och Du (2006 13.

[39] Wägner och Tamm, Elisabeth, Fred med jorden (1985) 16.

[40] Lindblom, Elin Wägner och Alva Myrdal (1992) 209.

[41] Forsås-Scott, Helena. ”Förord” i Wägner, Väckarklocka (2007) 10.

[42] Ibid 10.

[43] Ibid 10.

[44] Ibid 10.

[45] Zaremba. ”Skogen vi ärvde”. Dagens nyheter, (2012) 30/4, 1/5, 6/5, 8/5, 13/5.

[46] Nordin, Varför idéhistoria? (211) 46.

[47] http://www.su.se/forskning/forskningsnyheter/fyra-av-nio-planetära-gränser-överskrids-1.218028

[48] Hermodsson,...där världen blir till (2002) 200.

[49] Ibid 204.

[50] Ibid 211.

[51] Granström, Alltings mått (2008) 37. 

[52] Ibid 31.

[53] Hermodsson,...där världen blir till (2002) 26.

[54] Ibid 62.

[55] Ibid 109-110.

[56] Ibid 130.

[57] Ibid 186.

[58] Ibid 230.

[59] Granström, Alltings mått (2008) 19.

[60] Ibid 23.

[61] Ibid 14.

[62] Ibid 10.

[63] Ibid 8

[64] Ibid 7