Den samiska kunskapssynen

Makt och normalitet

Många kulturer har sina blinda fläckar, sådant som man inte vill se av olika anledningar, på grund av att det ligger för nära och hotar den egna självbilden. Svenskarnas förhållande till sin egen ursprungsbefolkning, samerna, utgör en sådan fläck. I denna relation finner man tydliga koloniala maktstrukturer, där det svenska förståelserummet som är en del av det västerländska, representerar normalitet och det samiska förståelserummet "det andra". Den har resulterat i mängd ohyggliga övergepp på det samiska folket. Dels har det rört sig om en exploatering av deras fysiska rum(naturtillgångar samt kroppar i form av gratis arbetskraft), dels av deras psykiska rum(natur-, människo- och kunskapssyn). Här har det funnits markanta inslag av normskapande mekanismer som eurocentrism, scientism och rationalism. Dessa centrismer består i sin tur av följande dualismer: vit europé - färgad "andra", vetenskaplig kunskap - platsbaserad kunskap, rationalitet - känsla/kropp. Makten i form av svenska staten (lagar, kyrkan och skolan) samt vårt industriella komplex har skapat och upprätthållit dessa normskapande strukturer.

Boken "Den samiska vandringsrösten - Jag är kunskapen!" om den samiska kulturarbetaren Laila Spik skriven av Anna Bornstein skildrar en spillra av en levande samisk livssyn, något så ovanligt som ett inifrånperspektiv. Här får man ta del av ett kulturarv i en obruten muntlig tradition, en primärkälla med reservationen att vissa partier är tolkade genom Anna Bornsteins icke-samiska ögon. Kunskapsbegreppet spelar här en central roll. Jag ska i det följande göra en komparativ studie mellan epistemologin hos det svenska och samiska förståelserummet och undersöka om den samiska kunskapssynen har någon relevans för vår handling och handlingsgrund utifrån meningen "Jordens framtid och människans värdighet".

Svensk versus samisk epistemologi

Vetenskaplig kunskap - platsbaserad kunskap

Den svenska skolan, som är ett uttryck för scientism, i vilken vetenskaplig kunskap är normerande, har alienerat de samiska barnen från deras uppväxtmiljö. I den snabbt moderniserade indiska provinsen Llasa har en motsvarande utveckling skett där barnen lär sig bli specialister i ett globalt teknologiskt samhälle snarare än generalister i ett lokalt ekologiskt samhälle. Skolan har blivit en plats, en maktfaktor, där man negligerar traditionell kunskap och, än värre, ser ner på den. "I varje hörn av världen idag, baseras den process som vi kallar 'utbildning'  på samma antaganden och samma eurocentriska modell. Fokuset ligger på avlägsna fakta och siffror, på 'universell" kunskap"(1). Genom att samiskan tidigare var förbjudet i den svenska skolan har dess diversitet utarmats, likaså den vidhängande platsbaserade kunskapen. Yngve Ryds inventeringar av samernas otaliga beteckningar på snö(2) och hundratals sätt göra upp eld på(3) är exempel på samernas kulturarv och åskådliggör det rika och varierande kunskapsflöde man i muntliga kulturer levde i, där det motto som Laila fick av sin far Jovva är talande: "Här är jag. Se mig. Hör mig. Jag är kunskapen. Tag vara på mig!"(4) Alla, i generationen efter generation, har en roll i denna kunskapsförmedling där även ens egna personliga erfarenheter ingår. Det kan förklara samernas vördnad för sina förfäder. "Laila vet att marken under hennes fötter är genomsyrad av hennes förfäders kunskap, erfarenhet och drömmar. när hon beträder den, går hon varsamt"(5). I skriftlösa kulturer, som den traditionellt samiska, traderas den platsbaserade kunskapen bland annat på följande sätt:" 'Hos oss har kunskap inte förmedlats genom det skrivna ordet. Det har skett genom att man samlats i kåtan i en cirkel runt elden och talat med varandra, gett den tid som behövts till både unga och gamla', berättar Laila. 'Och också genom att vi lägger ner vår kunskap i utformingen av de bruksföremål som vi använder och i de kläder vi bär. Man kan till exempel väva in sina kunskaper och erfarenheter i ett vackert band eller bälte och på så sätt föra dem vidare. Dess färggranna mönster kan symbolisera vatten, växter, ja, hela den natur som finns på jorden. man förmedlar i symbolisk form trädets visdom, vattnets ande, stjärnornas intelligens, de olika djurens egenskaper och kunskaper. Ger man sedan bandet i gåva till någon så sätter det i gång en process. Den människan kan inte undgå att komma i kontakt med det som mönstret på bandet gestaltar"(6).

Rationalitet - känsla/kropp 

Genom hela boken återkommer Laila Spik till begreppet inre kunskap som kan beskrivas som ett intuitivt känslomässigt förhållningssätt till världen. "Så länge man upplever livet bara genom sinnenas dagsperspektiv - på ytan - är man blind, säger hon. Man behöver förvärva mörkerseende för att få verklig kunskap"(7). Laila berättar att hennes föräldrar gav henne kunskap om "tillvarons andra, osynliga sida, där skuggan men också den verkliga visheten finns"(8). Denna inre kunskap, hjärtats intelligens, uppnår man i stillhet, tystnad, ensamhet, i drömmen, när man är i sin kropp och tar god tid på sig, genom att känna in och lyssna av med ett öppet sinne, något vi förlorat i vår normalitetskultur som endast präglas av dagsperspektivet, av hjärnans intelligens, av ett yttre kunskapssökande där rationalitet och effektivitet är ledord. Laila och samerna har en speciell relation till natten och vintermörkret. "Natten är mjuk som renkalvens mule, som fjällsjöns spegelblanka vatten. Precis som människan behöver vara mjuk för att ta emot den inre kunskapen"(9). Nåjderna, samernas visa män, som var särskilt lämpade att erövra denna inre kunskap blev förföljda av de kristna missionärer. Bland annat eldades deras trummor upp, med vilka de försatte sig i extas för att hämta hem denna kunskap från andra världar.

Inom det samiska förståelserummet spelade även handens intelligens en avgörande roll. Hantverksarbete, en form kroppsarbete, ses som mindre värt än intellektuellt arbete i vårt förståelserum. " 'Genom handen får man kontakt med både människor och material. Med handen skaffar man sig föda och tillverkar de material man behöver'./.../ I det moderna samhället får handens intelligens ingen chans att komma till uttryck. Den förkvävs'. Hon/Laila Spik/ utvecklar den filosofi om balans mellan huvud, hjärta och hand som nomadlivet lärt henne"(10). Genom upphöjandet av rationaliteten i vårt förståelserum premieras hjärnans framför hjärtats och handens intelligens i vårt skolsystem.

Handling och hanlingsgrund

Jordens framtid

Vad händer om normalitet och "det andra"ses som ekvivalenta, som i fallet med det svenska och samiska förståelserummet, om kunskapsflödet delvis byter riktning så att exempelvis den platsspecifika kunskapen jämställs med den vetenskapliga? Mycket tyder på att vi i kölvattnet av klimat- och energikrisen(Peak Oil) måste stärka våra lokalsamhällen. Som ett led i detta börjar den platsbaserade kunskapen uppmärksammas på allt fler håll. Vi har till exempel NAPTAK, ett nytt nationellt program för bevarande av lokal och traditionell kunskap(11), ämnet etnobiologi, inom vilket man studerar traditionella kunskaper om hur organismer utnyttjas som livsmedel, medicin och råmaterial(12), Omställningsrörelsen som talar mycket om lokal resiliens och bevarande av äldres kunskaper(13) samt bioregionalism som är ett politiskt, kulturellt och ekologiskt synsätt baserat på naturligt definierade områden som kallas bioregioner(14). 

Den samiska synen på föremålen som förmedlare av kunskap leder dessutom till en ökad respekt för tingen man omger sig med, en vördnad som helt gått förlorad i vårt ohållbara köp-slit-och slängsamhälle.

Människans värdighet

Om människan ska återfå sin värdighet tror jag hon vid sidan av hjärnans intelligens behöver utveckla såväl hjärtats som handens intelligens, tre beståndsdelar i den samiska epistemologin av vilka de två senare alltjämt nedvärderas i vårt förståelserum. Det är först när dessa är i balans som vi i en kärleksfull anda kan läka våra sårade relationer till oss själva, våra medmänniskor och övriga skapelsen, enligt mitt sätt att se det.

Frågor

Hur kan olika kulturers förståelserum mötas på lika villkor i framtiden, bortom makt- och normalitetsstrukturer? Hur ska vi förena vetenskaplig och platsbaserad kunskap, liksom hjärnans, hjärtats och handens intelligens, utan att hamna i en över- eller underordning? Hur ska proportionerna dem emellan vara? Kan vi leva i både en lokal och global, i en så kallad glokal, kultur på samma gång, där den ena inte ses som viktigare än den andra?  

Martin Olsson, Ekofilosofi A, vårvintern 2013

(1) Helena Norberg-Hodge: The Pressure to modernise ur boken Goldsmith(red): The Future of Progress, ISEC(The International Society for Ecology and Culture, 1992, s 86-87

(2) Yngve Ryd: Snö: renskötaren Johan Rassa berätter, Natur och kultur, Stockholm, 2007

(3) Yngve Ryd: Eld: flammor och glöd - samisk eldkonst, Natur och kultur, Stockholm, 2005

(4) Anna Bornstein med Laila Spik: Den samiska vandringsrösten - Jag är kunskapen!, Svenska förlaget, Stockholm, 2002, s 12

(5) ibid s 56

(6) ibid s 136-137

(7) ibid s 14

(8) ibid  s 62

(9) ibid s 20-21

(10) ibid s 50

(11) NAPTEK http://www.naptek.se/

(12) Se till exempel trebandsverket "Entnobiologi i Sverige", Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2001- 2008

(13) Omställning Sverige http://transitionsweden.ning.com/

(14) Bioregionalism http://en.wikipedia.org/wiki/Bioregionalism