Vägledning för vilseförda

Bokrapport: E F Schumacher: Vägledning för vilseförda, Nordstedts, Stockholm, 2012

Natur- och människosyn

I boken "Vägledning för vilseförda" försöker E F Schumacher ta ett helhetsgrepp på världen och utgår från fyra olika existentiella nivåer: mineral, växter, djur och människor. Dessa kännetecknas, i tur och ordning, av materia, liv, medvetande och självmedvetande. Den högre nivån omfattar alltid de lägre(s 29 - 33). En människa består sålunda av alla fyra attribut. Schumacher använder begreppet progressioner för att illustrera utvecklingen från en lägre till en högre nivå, till exempel från passivitet till aktivitet, från nödvändighet till frihet (s 45 - 50).

Kunskapssyn

Med begreppet adeaquatio(=adekvathet) menar Schumacher att "förståelsen hos den som söker kunskapen måste vara adekvat i förhållande till det som kunskapen är inriktad mot"(s 63). "Precis som världen är en hierrarkisk struktur, om vilken det är meningsfullt att använda termerna 'högre' och 'lägre', så är sinnena, organen, förmågorna och andra 'instrument' med vilka människan varseblir och når kunskap om världen, formade som en hierarkisk struktur av 'högre' och 'lägre'. Det finns en värld inom oss som på något sätt motsvarar världen utanför oss"(s 67). Om det erforderliga instrumenten att tolka en viss aspekt av världen saknas eller inte används existerar den inte för oss. Världen kommer att framstå som mindre rik, intressant och meningsfull än vad den i själva verket är. "Och vice versa: användningen av - och den systematiska utvecklingen och finslipningen av - kunskapsorganen som av ett eller annat fall slumrar, gör att vi kan upptäcka nya betydelser, nya rikedomar, nya aspekter av världen som tidigare varit otillgängliga för oss" (s 95).

För att utveckla och finslipa våra kunskapsmetoder delar Schumacher in kunskapen i fyra fält, av vilka flera förbises av den moderna vetenskapen som, enligt honom, producerar en ofullständig, ensidig och ytterst utarmad bild av verkligheten. Dessa fält leder i sin tur fram till följande frågor:

(1) jag - inre Vad försiggår egentligen i min inre värld?

(2) världen(du) - inre Hur ser jag ut i andras ögon?

(3) jag - yttre Hur ser jag ut i andras ögon?

(4) Världen(du) - yttre Vad observerar jag egentligen i världen runt omkring mig?

(s 96-97)

Schumacher skiljer också på "vetenskap för förståelse" och "vetenskap för manipulation". Den förra motsvaras av begreppet visdom, den senare av det vi idag kallar vetenskap. "Syftet med den förra var att upplysa och 'befria' personen, syftet med den senare är makt. 'Kunskap är i sig makt', sade Francis Bacon (1561-1626), och Descartes lovade människorna att de skulle bli 'naturens herrar och härskare'. I sin vidareutveckling tenderar 'vetenskapen för manipulation' nästan oundvikligt att utvidga manipulationen av naturen till att omfatta även människor"(s 83)."När 'vetenskap för manipulation' är underkastad visheten, dvs 'vetenskap för förståelse', är den ett ytterst värdefullt redskap och kan inte åstadkomma någon skada"(s 84). 

Egna reflexioner

För att åskådliggöra vad Schumacher menar med visdom, "vetenskap som förståelse", använder han orden "hjärtats öga"(s 72). Det gör att jag osökt kommer in på de resonemang kring samisk kunskapssyn som jag förde i min förra uppsats. I det samiska förståelserummet, såsom det kommer till uttryck hos Laila Spik(1) fungerar hjärtas och handens intelligens som ett komplement till den i vårt förståelserum så omhuldade hjärnans intelligens eller "vetenskapen för manipulation", en tankegång som Schumacher delar. "Hjärtats öga" är, enligt honom, en del av den självmedvetenhet som i bästa fall utmärker människan: "Förmågan hos 'hjärtats öga', som skapar insikter, är enormt överlägsen tankens förmåga, som skapar åsikter"(s 72). Den vetenskapssyn som kommer till uttryck i Descartes kända devis "Cogito ergo sum - jag tänker och därför vet jag att jag existerar" har resulterat i att vi tror att vi bara kan lära känna vår existens via våra tankar, vilket resulterar i en "vetenskap för manipulation". "Men varje hantverkare vet att hans kunskapsförmåga inte bara består av tankar i huvudet utan också av hans intelligenta kropp: hans fingerspetsar vet saker som hans tänkande inte har någon aning om, precis som Pascal(1623-62) visste att 'hjärtat har sina skäl som förnuftet inte har en aning om' "(s 80).

Med utgångspunkt i det här resonemanget är det kanske mer adekvat att tala om kroppens än handens intelligens vid sidan av hjärnans och hjärtats intelligens.   

Frågor

(1) Hur övar man upp hjärtats intelligens? Schumacher ger viss vägledning när han citerar eremiten Theophan(1815-94): "För att kunna inrikta tankarna på en enda sak genom att använda en kort bön är det nödvändigt att bevara uppmärksamheten och sedan föra över den till hjärtat. Ty så länge som intellektet stannar kvar i huvudet, där tankarna trängs med varandra, har intellektet inte tid att koncentrera sig på en enda sak. Men när uppmärksamheten sjunker in i hjärtat drar den till sig all kraft hos både själen och kroppen till just den här punkten. Denna koncentration av hela det mänskliga livet till ett ställe ger sig tillkänna i hjärtat som en speciell förnimmelse vilken är början till en senare värme. Denna förnimmelse, som är svag till en början, blir gradvis starkare, fastare och djupare. Den första ljumheten växer till en varm känsla och drar till sig uppmärksamheten. Och så kommer det sig att medan uppmärksamheten i de första stadierna hålls fast i hjärtat fenomen viljeansträngning, så föder denna uppmärksamhet - genom sin egen kraft - i sinom tid en värme i hjärtat"(s 110).

(2) Hur övar man upp kroppens intelligens? Schumacher skriver att det finns en intim förbindelse mellan inre känslor och kroppsliga uttryck som "pekar på en gåtfull bro, som förbinder det osynliga och det synliga, och bestämmer kroppen som ett kunskapsinstrument. Jag är övertygad om att ett litet barn lär sig en hel del om moderns känslor genom att imitera hennes kroppsställningar och ansiktsrörelser och sedan upptäcka vilka känslor som är förbundna med dessa kroppsliga uttryck

 Det är av dessa skäl som alla metoder för självkunskap(första fältet) ägnar stor uppmärksamhet åt kroppsställningar och gester: att nå kontroll över kroppen är, minst sagt, det första steget att nå kontroll över tankefunktionen. Okontrollerade kroppsliga spänningar skapar oundvikligen okontrollerade intellektuella spänningar, något som utesluter allt seriöst studium av ens inre värld"(s 108).

Hjärnan, hjärtat och kroppen står alltså i en nära relation till och påverkar varandra, enligt Schumacher. Jag undrar vad som skulle ske om dagens skola tog fasta på en sådan tankegång. Förhoppningsvis skulle hälsa och miljö hamna i ett helt nytt fokus. 

                                                                                                        

Martin Olsson, Ekofilosofi A, våren 2013

(1) Anna Bornstein med Laila Spik: Den samiska vandringsrösten - Jag är kunskapen!, Svenska förlaget, Stockholm, 2002)