Ramón Grosfoguel: Decolonizing Western Uni-versalisms: Decolonial Pluri-versalism from Aimé Césaire to the Zapatistas
Modernitet och universalitet
I Ramón Grosfoguels artikel om epistemologi står begreppet abstrakt universalism i fokus som han gör en kritisk genomlysning av med utgångspunkt i dekolonial teori. Enligt honom har den abstrakta universalismen legat som en underström i modern västerländskt vetenskap, vilket påverkat dess förhållande till andra kulturers epistemologier. Han gör en distinktion mellan två typer av abstrakt universalism som är integrerade i denna idétradition: (1) en evig kunskap frikopplad från tid och rum, (2) en kropps- och platslös kunskap lösgjord från sitt utsagosubjekt, ”subject of enunciation”.[1]Grosfoguel undersöker några dominerande filosofer i Väst från 1600-talets vetenskapliga revolution och framåt huruvida de varit exponenter för den abstrakta universalismen eller inte, antingen i den ena meningen, båda meningarna eller i ingen mening alls och kommer fram till att Descartes omfattar typ (1) och (2), Kant (2), Hegel (2) och Marx (2). Samtliga filosofer ovan bortser således från det faktum att de är utsagosubjekt eller kunskapsproducenter situerade i specifika kroppar på en specifik plats, det vill säga vita män i Europa, det som utmärker abstrakt universalism typ (2).[2]I själva verket är dessa filosofer en del av en eurocentrisk (men även androcentrisk) partikularism, en provinsialism kamouflerad till kosmopolitism. Det har resulterat i epistemologisk rasism (men även sexism), då all icke västerländsk vetenskap, även den förstås partikulär och provinsiell till sin karaktär, underordnats den västerländska i en kolonial/imperialistisk design med globala maktanspråk, menar Grosfoguel.[3]
Transmodernitet och pluraversalitet
Vad finns det för alternativ till modernism och abstrakt universalism visavi traditionalism och partikularism?Grosfoguel söker en tredje väg mellan dessa ismer som han benämner pluraversalismoch konkret universalism(i Aimé Césaires mening). Genom att använda dessa begrepp vill han dels lyfta fram kunskapens diversitet, dess kulturella mångfald, dels kunskapens inklusivitet, att den i sig rymmer all partikulär kunskap, inte exklusivt den europeiska.[4]Grosfoguel preciserar vad han själv åsyftar med den konkreta universalismen ovan:
My idea of the universal is that of a universal rich with all that is particular, rich with all particulars, the deepening and coexistence of all particulars.[5]
Hans mål är en värld med en egalitär relation mellan olika kulturers kunskapstraditioner så de kan mötas på lika och demokratiska villkor, i det han kallar inter-epistemologiska dialoger.[6]Sådana horisontella dialoger kan först komma till stånd genom en dekolonisering(en term efter Aimé Césaire)av globala maktrelationer då även koloniserade folks epistemologier synliggörs.[7]Grosfoguel talar om att han hellre vill se en ”Césaireansk Dekolonial Vetenskap” än en Cartesiansk Kolonial Vetenskap, som är förhärskande idag.[8]
Nu råder det en vertikal monolog mellan Väst och övriga världen, en postkolonial ordning, något som förbises av postmoderna tänkare som för det eurocentriska arvet efter filosoferna ovan vidare. Därför väljer Grosfoguel att använda begreppet transmodernism, myntat av filosofen Enroque Dussel som även inkluderar icke-europeiska kulturer, istället för postmodernism.[9]För att uppnå ett sådant dialogiskt vetenskapsideal föreslår han en tillämpning av den indianska befrielserörelsen Zapatistas ord: ”Gå medan du ställer frågor” och ”Ställ frågor och lyssna” istället för det förhärskande monologiska vetenskapsidealet: ”Gå medan du predikar” och ”Predika och övertyga” som har rötter i den kristna missionen. Zapatismos motto är att bygga "en värld där andra världar passar "[10], i vilken det inte existerar någon över- eller underordning mellan olika kulturers epistemologier utan där de kan samexistera under jämlika former.
Grosfoguel vill dock inte hamna i den relativistiska fällan, där all kunskap ses som ekvivalent. Därför introducerar han begreppsparet positiv universalism/negativ universalism. Den positiva universalismen innebär att Väst fabricerar en epistemologisk lösning som sedan går på export till resten av världen såsom varit fallet med till exempel kommunismen och den liberala demokratin, båda två med rötter i västerländsk nationalekonomi och politisk filosofi. Med andra ord har de varit uttryck för en hegemonisk eurocentrisk partikularism. Den negativa universalismen, som Grosfoguel sympatiserar med, innebär att man försöker hitta samarbetspartners ute i världen som kommit fram till skiftande vetenskapliga lösningar. Kravet är emellertid att de är sammansatta av två eller flera av följande hållningar: anti-patriarkism, anti-kapitalism, anti-imperialism, anti-kolonialism.[11]På så sätt undviker Grosfoguel ett relativistiskt vetenskapsideal. Nedan ger han exempel på vad en sådan negativ universalism kan innebära i praktiken:
This “negative universality” leads to conversations within the Muslim world with Islamic Feminist and not with Al-Queda, or within the Aymara world with Evo Morales and not with Victor Hugo Cárdenas, or within the African-American world with Angela Davis and not with Condoleeza Rice, or within the Western world with Boaventura de Sousa Santos and not with Nicolas Sarkozy.[12]
Invändningar
Här vill jag samspråka med Sandra Harding som undersöker huruvida den moderna vetenskapen i Väst är multikulturell eller inte. Hon visar att den moderna västerländska vetenskapen ur ett historiskt perspektiv inkorporerat en mängd andra vetenskapliga traditioner från andra delar av världen, till exempel den arabiska matematiken.Vetenskapen i Väst är således i grunden multikulturell.[13]Utifrån det här resonemanget blir det svårt att rubricera den som partikulär och provinsiell vilket Grosfoguel gör.
Reflektioner
Jag finner Ramón Grosfoguelsartikel mycket sympatisk i det han tar ett underdog-perspektiv på samma sätt som Augusto Boal gör i boken De förtrycktas teater[14]och Paulo Freire i boken Pedagogik för förtryckta[15], båda med en bakgrund i Latinamerika. Kanske skulle man kunna benämna Grosfoguels projekt, även han latinamerikan, för De förtrycktas epistemologi eller Epistemologi för förtryckta.
I boken Jag och Du lyfter Martin Buber upp den dubbelriktade dialogensom ett ideal, den som äger rum i en Jag och Du-relation, då den andre ses som ett subjekt eller en person, inte ett objekt eller ett ting som i en Jag och Det-relation som består av en enkelriktad monolog.[16]Jag tycker att Grosfoguels epistemologiska ideal att närma sig främmande kulturer, de andra, sker på ett snarlikt sätt. Bubers Jag och Du transformeras dock till ett Vi och Ni, en samling subjekt och personer, som dialogiserar med varandra. Ni:t ses inte som en samling objekt eller ting, som i en Vi och Dem-relation. I ett Vi och Ni-förhållande, som i den horisontella dialogen mellan kulturer, praktiseras Zapatistasord: ”Promenera medan du ställer frågor” och ”Ställ frågor och lyssna”, då de andra subjektiveras och personifieras. I ett Vi och Dem-förhållande, som i den vertikala monologen mellan Väst och Tredje världen praktiseras i mångt och mycket för närvarande: ”Promenera medan du predikar” och ”Predika och övertyga”,[17]då de andra istället objektifieras och förtingligas.
Inom psykiatrin används begreppet Theory of Mind eller mentalisering. Här följer en definition: ”Att ha en Theory of Mind (ToM) betyder att man har förmågan att förstå skillnaden mellan sitt eget och andra människors sätt att tänka, känna och handla."[18]Personer med diagnoser inom autismspektrum sägs lida brist på ToM. Jag frågar mig om inte vi i Väst förhåller oss till Tredje världen på ett autistiskt sätt i kulturellt hänseende när vi västerlänningar inte förstår att det inte finns andra sätt att tänka (som står i fokus här), känna och handla, det som Grosfoguel benämner den vertikala monologen. Förutom att det leder till fatala dominansförhållanden går vi även miste om att lära känna oss själva, att få syn på de grundantaganden som bär upp den västerländska civilisationen och vetenskapen. Jag tycker vi bör ta poeten Bob Hansons uppmaning på allvar, både på en individuell(om vi har förmågan) och kollektiv nivå, det som utgör essensen i en horisontell dialog:
"låt mig lära mig din planet
låt mig växa mig ut ur
den diktatur som kallas
mig själv"[19]
Källförteckning
Boal, Augusto. De förtrycktas teater. Stockholm: Gidlund (1979)
Buber, Martin. Jag och Du. Ludvika: Dualis (1994)
Freire, Paulo. Pedagogik för förtryckta. Stockholm: Gummesson (1972)
Grosfoguel, Ramón. ”Decolonizing Western Uni-versalisms: Decolonial Pluri-versalism from Aimé Césaire to the Zapatistas”i Transmodernity, Spring (2012), 89-103
Habilitering/autismforum http://www.habilitering.se/autismforum/om-diagnoser/teorier-om-annorlunda-tankande/theory-mind[2019-05-16
Hanson, Bob. Lugna puckarnas Mosebok.Stockholm: Wahlström &Widstrand (2000)
Harding, Sandra. “Is Science Multicultural? Challenges, Resources, Opportunities, Uncertainties”. i Configurations2.2 (1994), 301-330
[1]Grosfoguel 2012, 90
[2]Ibid, 89-95
[3]Ibid, 95-96
[4]Ibid, 96-97
[5]Ibid, 96
[6]Ibid, 101
[7]Grosfoguel 2012,98
[8]Ibid, 96
[9]Ibid, 97
[10]Ibid, 99-100
[11]Ibid, 102
[12]Ibid, 102
[13]Harding 1994, 301
[14]Boal 1979
[15]Freire 1972
[16]Buber 1994, 7-48
[17]Grosfoguel 2102, 100
[18]Habilitering/autismforum 2019
[19]Hanson 2000, 80
Kommentarer
Skicka en kommentar